LeHLO - My life as a Bitch ;)

Kollar man på Narnia så måste även ett svärd finnas till hands!

Oh well, bestämde mig nästan för att gå och sova men så öppnade jag bloggen, ja och nu sitter jag här och klinkar.

Jag spelar Wordfeud på min Iphone, kollar idolrepris, lyssnar på stormen utanför, facebookar och tokläser bloggar som aldrig förr. Kom precis på att Oves golv kommer i morgon bitti och jag får inte glömma att låsa upp garaget, ska iväg och käka frulle hos Tobbe och Emma efter barnen har lämnats på skola och dagis, plocka lite frallor på vägen och framför allt INTE GLÖMMA ATT LÅSA UPP GARAGET!! Kom precis på att jag bestämt mig för att köra LCHF från och med i morgon, funkar ju inte med frallor då... fan med! Dagens I-landsproblem, tragiskt! NU ska jag sova!

Som sagt, inte en droppe på 47 dagar... vissa dagar känns det skitjobbigt men över lag helt ok. Det jobbiga är ju givetvis när ångesten kommer och jag bara vill döva...

En dag i taget, babysteps!

Jag har vid flera tillfällen slutat med tabletterna för jag vill helst inte ta några alls, försökt mig på allt möjligt ifrån hälsokosten, funkade dock inte så bra...

Nu igår när jag var i Göteborg och pratade med min operations läkare så frågade jag om jag kunde få lite "starkare" tabletter, nu när det bara är några veckor kvar så kan jag "unna" mig att ha så lite smärta som möjligt.

Poppade dom 2 första igår samtidigt som jag satt och läste på bipacksedeln, 1-4 om dagen står det... jag ska ta 6-8 om dagen, hmm.... Kände mig helt avslappnad efter ett tag och läste vidare, shit - kunde knappt hålla ögonen öppna, trötthet stod det visst något om... undra om jag får köra bil på dessa, det fick jag tydligen bedöma själv. Spännande saker, funkar bra - men rackarns va trött jag blir!

Skulle tagit mig in till stan och lunchat lite idag när barnen var i skolan och på dagis, somnade i fåtöljen och vaknade av att 3 st golvläggare knackade på min ytterdörr och ville komma in och fylla mitt badrum med flytspackel!

Har tagit kvällens sista dos och nu börjar gluggarna falla ihop igen... tar nog tillfället i akt och kryper ner i sängen!

Jaha, då satt man här.. i vilken ände ska man börja tro?

Har ett behov av att skriva av mig och därför hamnade jag här. Vill någon läsa så är det ju jätte trevligt!

Här kommer en liten snabbresumé.

Dåtid

En sprallig tjej som fyllde dagarna med träning, flera olika jobb, party, vänner.

Nutid

35 år och gnällig 2 barnsmorsa med ständig smärta som inte orkar ta sig till gymmet, där finns ju ändå inget

jag kan göra som gör mig bättre.

2005 födde jag min första pojk och i samband med detta så började smärtorna komma. Det nöp till i höften och

min vänstra sida vek sig, mindre kul när man går omkring och bär på en nyfödd. Redan då började ilskan växa i kroppen,

jag blev arg för att den inte bar mig och jag visste aldrig när det skulle nypa till eftersom det hände när jag minst

anade det. Jag gick omkring och inbillade mig att detta var foglossningar som kommit i efterhand men när jag insåg

att läget bara blev sämre och sämre så fick jag börja tänka om.

Jag fortsatte att träna så mycket kroppen orkade och startade en egen yogastudio. Med alla dessa märkliga övningar

och böjningar så ville inte ryggen vara med. Tog mig till min läkare som skickade mig vidare till röntgen där det

visade sig att jag hade en kotglidning på 1½ cm mellan 2 kotor. 2008 var året då jag först tog kontakt med läkarvården,

ganska exakt 3 år efter första smärtan. Under denna perioden har jag även testat med osteopati, kinesiologi, zonterapi,

kiropratorn hade jag klippkort hos, olika "mirakel" sjukgymnaster, tabletter, hälopreparat, salvor, ortopeder, healare,

mm mm... Den enda som verkligen förstod vad det var var ortopederna, dom hade ju röntgenplåtarna. En kotglidning och

som pricken över i:et, artros förslitning och missbildning i höften. Jag hade 2008 löjligt lite brosk kvar mellan ledkulan

och skålen och kan ju nämna då att bilderna 2011 inte var snyggare, inte helt konstigt att jag har ont.

Den första ortopeden jag gick till tyckte att jag var på tok för ung för att ha så ont som jag hade och trodde nog att

smärtan berodde på att jag tränade för mycket... hans egna ord: se du till att hitta en bra balans med din träning

och dina tabletter så ska du se att du klarar dig fint.

Jag gjorde vad jag kunde med träning och tabletter samtidigt som jag bara blev sämre och sämre.

En ny ortoped kopplades in och han sa väl i princip samma sak fast med andra ord. Du är för ung för att bli opererad

eftersom en höftprotes inte har en livslängd på mer än 15-20 år, visst man kan byta ut den en gång till men det blir

aldrig lika bra som den första gången. Det är bara att bita ihop och göra det bästa av situationen.

Jag hade vid denna tiden börjat träna på ett nytt ställe och fått en helt fantastisk sjukgymnast som gjorde allt hon

kunde för att hjälpa mig, hon testade olika saker och försökte komma på nya lösningar medans jag bara blev sämre och

sämre. Våren 2011 tyckte hon att jag skulle söka mig till privatvården och Orthocenter i Göteborg, jag skulle visserligen

få betala undersökningen själv men dessa extremt kunniga människor skulle iaf kunna skicka mig vidare till andra

som dom rekommenderade.

Lyckades få en till Mr Swärdh och fick samtidigt höra att där hade jag tur (dom hittade ett återbud) för det var tydligen

väldigt svårt att få tid hos honom. Jag lyckades få ut alla mina journaler och plåtar och tog med mig allt upp till

Göteborg. Leif tittade på mina plåtar och sa direkt att, tyvärr det här är inte mitt bord... Nähä tänkte jag, då börjar

vi om igen, jävla skit! Men herrn hade tydligen inte pratat klart för hans nästa mening var... - men min kollega Lars

är specialist på höfter, vänta lite ska jag hämta honom. Lars kom in och sa hej och förklarade att han hade en patient

men att jag kunde vänta utanför hans rum så skulle han hjälpa mig så fort han blev klar. Själv var jag inställd på att

få köra hem, boka ny tid och köra tillbaka ett par månader senare. Inte då! Lars tog emot mig ganska så snabbt och

när han kikade på bilderna så var det solklart, du behöver ju opereras!! för det är väl nu du vill kunna gå och röra

dig fritt eller hur?! Äntligen var det någon som sa dom orden som bara kommit ur min mun tidigare!!

Och det där med betalningen, det sköter försäkringskassan om så du behöver inte oroa dig.

I går den 6 september var det dags för mitt andra möte med Lars, han gick igenom operationen igen, undersökte mig och

skickade sen ut mig till sköterskorna som tog prover och förklarade operationsförloppet och vad jag skulle göra inför och

efter. Sen fick jag gå ner och prata med narkosläkaren. 1½ timma senare spatserade jag ut ifrån kliniken med en bokad

operationstid, lycka! Den 3 oktober smäller det, nedräkningen har börjat!

jan 2005 - okt 2011 6 år och 10 mån senare...

Har ett behov av att skriva av mig och därför hamnade jag här. Vill någon läsa så är det ju jätte trevligt!

Här kommer en liten snabbresumé.

En sprallig tjej som fyllde dagarna med träning, flera olika jobb, party, vänner.

35 år och gnällig 2 barnsmorsa med ständig smärta som inte orkar ta sig till gymmet, där finns ju ändå inget

jag kan göra som gör mig bättre.

2005 födde jag min första pojk och i samband med detta så började smärtorna komma. Det nöp till i höften och

min vänstra sida vek sig, mindre kul när man går omkring och bär på en nyfödd. Redan då började ilskan växa i kroppen, jag blev arg för att den inte bar mig och jag visste aldrig när det skulle nypa till eftersom det hände när jag minst anade det. Jag gick omkring och inbillade mig att detta var foglossningar som kommit i efterhand men när jag insågatt läget bara blev sämre och sämre så fick jag börja tänka om.

Jag fortsatte att träna så mycket kroppen orkade och startade en egen yogastudio. Med alla dessa märkliga övningaroch böjningar så ville inte ryggen vara med. Tog mig till min läkare som skickade mig vidare till röntgen där detvisade sig att jag hade en kotglidning på 1½ cm mellan 2 kotor. 2008 var året då jag först tog kontakt med läkarvården, ganska exakt 3 år efter första smärtan. Under denna perioden har jag även testat med osteopati, kinesiologi, zonterapi, kiropratorn hade jag klippkort hos, olika "mirakel" sjukgymnaster, tabletter, hälopreparat, salvor, ortopeder, healare, mm mm... Den enda som verkligen förstod vad det var var ortopederna, dom hade ju röntgenplåtarna.

En kotglidning och som pricken över i:et, artros förslitning och missbildning i höften. Jag hade 2008 löjligt lite brosk kvar mellan ledkulan och skålen och kan ju nämna då att bilderna 2011 inte var snyggare, inte helt konstigt att jag har ont.

Den första ortopeden jag gick till tyckte att jag var på tok för ung för att ha så ont som jag hade och trodde nog att smärtan berodde på att jag tränade för mycket... hans egna ord: se du till att hitta en bra balans med din träning och dina tabletter så ska du se att du klarar dig fint.

Jag gjorde vad jag kunde med träning och tabletter samtidigt som jag bara blev sämre och sämre.

En ny ortoped kopplades in och han sa väl i princip samma sak fast med andra ord. Du är för ung för att bli opererad eftersom en höftprotes inte har en livslängd på mer än 15-20 år, visst man kan byta ut den en gång till men det blir aldrig lika bra som den första gången. Det är bara att bita ihop och göra det bästa av situationen.

Jag hade vid denna tiden börjat träna på ett nytt ställe och fått en helt fantastisk sjukgymnast som gjorde allt hon

kunde för att hjälpa mig, hon testade olika saker och försökte komma på nya lösningar medans jag bara blev sämre och sämre.

Våren 2011 tyckte hon att jag skulle söka mig till privatvården och Orthocenter i Göteborg, jag skulle visserligen få betala undersökningen själv men dessa extremt kunniga människor skulle iaf kunna skicka mig vidare till andra som dom rekommenderade och där jag slapp betala.

Lyckades få en till Mr Swärdh och fick samtidigt höra att där hade jag tur (dom hittade ett återbud) för det var tydligen väldigt svårt att få tid hos honom. Jag lyckades få ut alla mina journaler och plåtar och tog med mig allt upp till Göteborg. Leif tittade på mina plåtar och sa direkt att, tyvärr det här är inte mitt bord...

Nähä tänkte jag, då börjar vi om igen, jävla skit! Men herrn hade tydligen inte pratat klart för hans nästa mening var... - men min kollega Lars är specialist på höfter, vänta lite ska jag hämta honom. Lars kom in och sa hej och pratade lite snabbt med mig, kikade på bilderna och förklarade att han hade en patient men att jag kunde vänta utanför hans rum så skulle han hjälpa mig så fort han blev klar. Själv var jag inställd på att

få köra hem, boka ny tid och köra tillbaka ett par månader senare. Inte då! Lars tog emot mig ganska så snabbt och när han kikade på bilderna så var det solklart, du behöver ju opereras!! för det är väl nu du vill kunna gå och röra dig fritt eller hur?! Äntligen var det någon som sa dom orden som bara kommit ur min mun tidigare!!

Och det där med betalningen, det sköter försäkringskassan om så du behöver inte oroa dig. Vårdgaranti!!

I går den 6 september var det dags för mitt andra möte med Lars, han gick igenom operationen igen, undersökte mig och skickade sen ut mig till sköterskorna som tog prover och förklarade operationsförloppet och vad jag skulle göra inför och efter. Sen fick jag gå ner och prata med narkosläkaren. 1½ timma senare spatserade jag ut ifrån kliniken med en bokad operationstid, lycka! Den 3 oktober smäller det, nedräkningen har börjat!

jan 2005 - okt 2011 6 år och 10 mån senare...