Helvetet Tur/Retur
Kategori: Allmänt
Det är lätt att vara efterklok och jag vet att allt sker av en anledning, tycker dock att Jag inte hade behövt att vara så grym när jag skrev min "livslinje".
Den 26 januari började jag min utbildning i Helsingborg till Samtalsterapeut, något som jag trodde man "bara" kunde läsa sig till. Jag visste inte då att man skulle gräva i sig själv, analysera sig själv, totalt och fullkomligt vända ut och in på sig själv. Riktigt häftigt i början då jag nästan levde på små moln och tänkte att shit, det här fixar jag lätt! Och en massa bra böcker skulle jag oxå få läsa, lätt som en plätt!!
Jag märkte inte förändringen direkt själv, även om min omgivning upplyste mig om detta så trodde jag att förändringen var till det bättre. Jag levde i en ständig "berg o dalbana" där bergen var höga och dalarna djupa!!
Jag hatade och äcklade mig själv, jag förstod inte att någon överhuvudtaget kunde tycka om mig som var ett sånt "freak". Jag skrev dagbok i skolsyfte och skulle helst av allt bara vilja radera allt, men tänker inte göra det, en dag kommer jag klara av att läsa den.
Dagboken är som ett enda långt självmordsbrev. Jag drack mängder av alkohol och tappade fullkomligt kontrollen över mig själv och mitt liv, jag föll handlöst rakt ner i "det svarta hålet" där jag irrade omkring som i ett töcken.
En ångest som kröp runt i kroppen 24 timmar om dygnet gjorde mig rastlös, jag kunde inte vara stilla, jag kunde inte sova, jag kunde inte äta - jag kunde inte vara mig själv.
Terapeuter i överflöd runt omkring mig som gjorde vad dom kunde för att hjälpa.
Med hjälp av den lilla gnistan som fanns kvar i mig och styrkan ifrån min familj lyckas jag till slut vända den onda cirkeln, vila en stund i "sörjan" för att sedan i supersakta snigelfart börja klättra uppåt igen.
Under min resa tillbaka har jag hållt mig borta från allt och alla som på något sätt kan förknippas med min "svarta tid".
Mest för att jag behöver det men även för att jag skäms som en hund för att jag INTE är den personen som ni såg då, ni som känner mig väl vet det.
Mina klasskompisar som jag kom så nära under denna tid har aldrig träffat "den riktiga Linda" och jag orkar inte, jag vet att någon av er läser detta och jag vet att ni förstår, men jag orkar inte, inte nu - kanske en dag, men inte nu.
Jag tänker på en dag när jag var och hälsade på S, vi sitter vid köksbordet och pratar och så säger hon. -Tänk om det skulle bli så någon dag att vi inte pratar mer, att vi tappar bort varandra... Nej! svarar jag, det skulle aldrig hända, det skulle jag inte tillåta. Jag kände något i magen då och nu är vi här.
Mest för att jag behöver det men även för att jag skäms som en hund för att jag INTE är den personen som ni såg då, ni som känner mig väl vet det.
Mina klasskompisar som jag kom så nära under denna tid har aldrig träffat "den riktiga Linda" och jag orkar inte, jag vet att någon av er läser detta och jag vet att ni förstår, men jag orkar inte, inte nu - kanske en dag, men inte nu.
Jag tänker på en dag när jag var och hälsade på S, vi sitter vid köksbordet och pratar och så säger hon. -Tänk om det skulle bli så någon dag att vi inte pratar mer, att vi tappar bort varandra... Nej! svarar jag, det skulle aldrig hända, det skulle jag inte tillåta. Jag kände något i magen då och nu är vi här.
Det gör ont ända in i själen när jag tänker på hur illa jag har gjort alla som stött på mig under dessa månader - framförallt min familj - O och barnen, när jag har levt i en bubbla där jag har varit självutnämnd Gud. Alkoholen har flödat och jag med den.
Dagliga tankar tillbaka och panikångest är det jag brottas med, det är mitt straff!
Jag söker ingen sympati på något sätt, det är inte synd om mig. Detta är självvalt (på ett eller annat märkligt jävla sätt som jag inte tänker ge mig på att försöka förklara för dom som inte tänker och tror som jag), även om jag ändå INTE har valt det.
Tack för att Ni hade styrkan, för att Ni finns kvar och för att Ni lät mig komma tillbaka. Tack för att Ni är Min Familj. Älskar Er - LeHLO!
