Är det verkligen så att skadeglädjen är den innerligt sanna glädjen? Jag tror nog att det är så! Lyssna på den här...

Vi var på Vallarna i torsdags, barnen fick lekt av sig och vi satte oss ner för att ta en fika. Hembakta kanelbullar, hembryggt kaffe och nyiköpt juice och chokladbullar från Netto, *hmpf*... 

Stålkvinnan from hell
Nämen oj kommer det ur min leende mun. Förklarar lite fint för min sambo som sitter med ryggen emot att det är en mamma som har satt ner sin vad jag uppskattar det till 2-åriga dotter i snurran som ser ut som ett halvt ägg och som lutar sådär lite lagom mycket att man inte kan få stopp på det när det väl satt igång att snurra. Mamman som ser ut som att hon har fått oanade superkrafter snurrar på utav bara fan, jag tror inte hon inser vilken fart ungen har förräns det har blivit ett 10-tal varv för mycket. Hon lyfter ner tösen på marken som redan lite lätt vilandes åt höger försöker ta ett par kliv framåt men välter givetvis. I det här läget har mina små fniss brutit ut i ett rejält skratt.

S:et
Ett par steg bort är sonen (ca 6 år) på en annan snurra, ja den man kan stå på som är formad som ett S. Supermorsan går förbi och gör ett par ryck i S:et vilket resulterar i att det blir en jäkla sving och sonen flyger av och landar på rygg! Som en skalbagge ligger han där och krälar för att komma runt meddans Supermorsan med sina nyfunna krafter bara fortsätter vägen fram.

Ingen hejd
Vid detta läget finns det ingen hejd på mig, jag skrattar så att tårarna fullkomligt sprutar och märker hur folk vänder sig om och ger mig konstiga blickar och min sambo med dem! Barnen går igång på detta och undrar vad som händer, dom tycker det är kul när morsan bryter ihop och tappar kontrollen för det är precis vad jag gjort, JAG KAN INTE SLUTA SKRATTA!! Så jävla befriande!

XX